Jag vaknade ur drömmen!

Jag har inte skrivit här på hela sommaren. Eller rättare sagt, inte sedan Sacramento.

Det gick bara inte. Det blev ett totalt mentalt nederlag för mig.

Och kanske måste jag börja med att förklara varför det gjorde så ont.

Jag älskar verkligen den här sporten

Jag älskar att träna. Jag älskar det fysiska. Att känna mig stark och snabb, bli trött efter ett riktigt bra pass och känna vad kroppen faktiskt klarar av. Träningen får mig att må bra.

Men jag älskar också själva utmaningen i att försöka förstå pickleball.

Tekniken kan jag nörda ner mig i hur mycket som helst. Ibland alldeles för mycket.

Varför blev den bollen bra? Var ska jag träffa den? Hur ska jag röra mig? Varför fungerar ett slag ena gången och inte nästa?

Och när jag väl börjar förstå tekniken kommer nästa lager. Taktiken. Besluten. Vilket slag ska jag slå på vilken boll? Hur ska jag röra mig? Hur spelar jag tillsammans med min partner?

Jag blir aldrig färdig. Det finns alltid något mer att förstå.

Jag älskar det.

Och när jag har letat efter ett slag länge och plötsligt träffar en boll och känner:

DÄR! Precis så ska det kännas.

Då kan jag nästan vara nöjd med ett helt träningspass.

Lägg sedan till alla människor jag träffat, resorna, skratten och allt roligt jag fått uppleva genom pickleball.

Sporten har gett mig otroligt mycket.

Och kanske är det just därför det som hände gjorde så jävla ont.

Sacramento

Jag åkte till Sacramento med min dröm om att spela pickleball i USA.

Jag hade tränat massor. Och jag hade lagt mycket tid på den mentala delen eftersom jag redan visste att den var en utmaning för mig.

Jag tyckte att jag hade kommit långt.

Men Sacramento blev precis tvärtom.

Jag kunde inte få fram det jag faktiskt kan när det verkligen gällde.

Det märkliga är att jag tog medalj i singel.

Jag borde ha åkt därifrån glad och stolt.

Men det gjorde jag inte.

Jag åkte därifrån med känslan av att ha misslyckats.

Inte för att jag inte kunde spela pickleball.

Nästan tvärtom.

Jag har nog aldrig spelat så bra som jag gör nu. Alla timmar av träning börjar ge resultat. Jag börjar äntligen förstå tekniken och få slagen jag har kämpat för.

Jag vet att spelet finns där.

Men när pressen kommer händer något.

Jag låser mig.

Kroppen blir spänd. Fötterna försvinner. Besluten blir sämre. Jag börjar tänka teknik och fastnar ännu mer i huvudet.

Till slut kommer jag inte åt den spelare som jag vet finns där.

Efter Sacramento kände jag väldigt starkt:

Jag ger upp.

Jag orkar inte mer.

Det kan inte vara meningen att något jag älskar så mycket ska få mig att må så här.

Sedan kom SM

Jag hade verkligen sett fram emot att spela med Anna och Axel. Axel har länge varit en av mina favoritpartners och jag känner mig trygg med honom.

Ändå hade jag världens ångest inför tävlingen.

Jag var så ledsen att jag knappt kunde prata om det utan att börja gråta.

Jag berättade för Axel hur jag mådde. Ungefär:

Det kan vara så att jag inte sätter en enda boll på hela tävlingen. Men jag lovar att göra allt jag kan.

Första dagen spelade jag damdubbel med Anna.

Vi började bra.

Sedan ballade hjärnan ur igen.

Jag kände hur jag blev argare och argare och egentligen bara ville därifrån.

Men vi fortsatte.

Anna var fantastisk. Hon höll mig på gott humör och vi hade faktiskt kul under dagen. Utan henne vet jag inte riktigt hur det hade gått.

Vi tog oss till final.

Jag hade inga förväntningar på att vinna. Jag ville bara spela en rolig match. Några långa, tajta bollar. Spela bra pickleball.

Sedan hände det igen.

Jag slutade sätta bollar. Tog dåliga beslut. Stressen tog över.

Efteråt var jag helt förstörd.

Inte för att vi hade förlorat.

Utan för att det mentala kaoset återigen hade tagit ifrån mig något som jag älskar.

Och nästa morgon skulle jag spela mix.

Jag grät hela vägen till hallen.

Paniken var fullständig.

Hur ska jag ens gå in där?

Men jag gick in, rödgråten

Jag gjorde vad jag kunde.

Jag kämpade. Peppade mig själv.

Kom igen. Kör. Kom igen.

Och tidvis spelade jag fantastiskt bra.

Vi tog oss till final.

Sedan kom helvetet tillbaka.

Jag skämdes över hur dåligt jag spelade. Jag ville därifrån, fick fullständig panik. Jag ville att matchen skulle ta slut så jag kunde lämna banan! En sak är ju att missa lite grann men att missa med en meter ut så är det ju ingen vits att spela! En riktig mental breakdown!

Varför spelar jag ens?

Jag lämnade SM med två silver.

Två SM-silver.

Det är ju bra.

Jag vet det.

Men jag kunde inte känna det.

Monika sa en sak till mig:

”Du är ju aldrig nöjd.”

Den meningen har följt med mig sedan dess.

För hur ska jag kunna bygga upp en känsla av att jag är bra om jag aldrig tillåter mig själv att vara nöjd?

Jag tycker nästan alltid att alla andra är bättre.

Ändå har jag spelat SM i fem år och bara en enda gång, i en enda kategori, gått därifrån utan medalj.

Vad är det egentligen jag kräver av mig själv?

Något måste förändras

Efter SM bestämde jag mig.

Jag kan inte fortsätta så här.

Pickleball ska vara kul.

Samtidigt var det otroligt svårt att bara ge upp.

För jag känner ju hur nära jag är.

Jag börjar bli bra på slagen. Jag börjar förstå sporten på ett sätt jag inte gjort tidigare. Allt jag har tränat på under de här åren börjar sitta.

Så kanske var det inte pickleballen jag behövde ge upp.

Kanske behövde jag hitta ett annat sätt att förhålla mig till den.

María har sagt till mig ungefär tusen gånger att jag borde meditera.

Jag kunde ingenting om meditation.

Men jag hittade en app och satte igång.

Klockan 06 varje morgon.

Dag efter dag.

Nu har det blivit över hundra dagar i rad.

Jag började också läsa böcker. Fundera. Försöka förstå.

Samtidigt bestämde jag mig för att jag inte skulle tävla mer.

Sedan frågade Carmen om jag ville åka till Spanien och spela. Jag hade träffat Carmen en gång tidigare och tänkte detta blir på ett annat sätt, ska bara ha kul denna gång.

Jag tänkte:

Det kanske blir kul.

Och vet ni vad?

Det var kul.

En helt ny känsla

Sedan kom Chicago.

Marcello Jardim – The King of Pickleball 50+ – frågade om jag ville spela APP med honom.

Det här var ju drömmen.

APP i USA.

Jag och Jörgen hade sagt från början att jag åtminstone skulle spela tre tävlingar innan vi utvärderade hela USA-satsningen.

Chicago blev nummer tre.

Jag tänkte nästan:

Okej. Jag gör den här. Sedan är jag klar.

Men i singeln hände någonting som gjorde mig nyfiken.

Under korta stunder fick jag en känsla som jag inte tror att jag upplevt tidigare på en tävlingsbana.

Närvaro.

Jag bara spelade.

Jag såg spelet. Rörde mig. Fattade beslut.

Jag minns att jag nästan tänkte:

Är det så här man kan spela, va närvarande i beslutsfattandet!

Det var inte så att allt plötsligt fungerade.

Men jag hade känt någonting.

Och jag ville förstå vad det var.

Jag började inse att jag nog spelar stora delar av mina matcher i ett enormt stresspåslag.

Och när stressen tar över är det egentligen ganska självklart vad som händer.

Jag kan inte fatta bra beslut.

Jag kan inte röra mig naturligt.

Jag kommer inte rätt till bollen.

Och då spelar det ingen roll hur mycket teknik jag har tränat.

Men under de där korta stunderna när stressen försvann fick jag tillgång till allt det där igen.

Spännande. I mixed som vi vann spelade jag inte så bra i finalen, men jag kunde ändå hantera Marcellos besvikelse och hur det skapar totalt stress hos mig normalt sätt, det va en större vinst än själva vinsten! Väldigt spännande.

”Just hit it!”

Jag hade sedan lovat Christian att spela English Open och ville hålla det löftet.

Min enda förväntan var egentligen att ha kul.

Och det speciella var att jag inte kände någon förväntan från Christian på hur jag skulle prestera då han hade fullt upp med sig själv och hur han kunde prestera!

Vi gjorde upp en plan innan vi spelade. Hur ville vi spela? Vad trodde vi skulle fungera bäst för oss?

Det gjorde mig trygg.

Och när jag gjorde något misstag eller något hände sa han bara:

”Just hit it!”

Jag började skratta.

Okej.

Love it!

Jag var så bekväm.

Och återigen kom tanken:

Det är ju så här det ska vara.

Jag har ofta fått höra att jag ser väldigt sur ut när jag spelar. Även av människor som känner mig väl, det har gjort väldigt ont genom åren då jag inte förstod varför jag såg ut så eller jag själv tycker det är viktigt att bidra med energi!

Nu tror jag att jag gör det.

Det är stressen som syns och tar över

Jag har trott att jag är nervös. Eller att jag helt enkelt är dålig på att tävla.

Nu börjar jag undra om det handlar om något större.

För jag känner igen samma sak utanför pickleball banan.

Obekväma situationer stressar mig och det låser sig för mig jag kan inte tänka!

Jag vill lösa dem. Bort från dem. Vidare.

Och kanske är en av de största insikterna från hela den här resan:

Det som finns utanför banan följer med in på banan.

Jag hade inte löst någonting

Sedan kom Split.

På träning slog jag bollen hur bra som helst.

Grundslagen fanns där.

Sedan blev det tävling och kroppen blev spänd igen.

I singeln ledde jag 3–2 i tredje set mot Maria.

Då kom tanken:

Jag kan vinna det här.

Sedan satte jag nästan inte en boll.

Jag förlorade 11–3.

I dubbeln hände nästan exakt samma sak.

Jag kände plötsligt att vi hade en chans att vinna.

Efter det gjorde jag fem super enkla misstag som jag inte hade gjort på hela dagen.

Samma mönster.

Igen.

Tröttsamt.

Ledsamt. Nu får det vara nog Jag har kämtat hårt!

Samtidigt har kroppen gjort ont.

Jag har haft problem med knä och ben, med smärta även på nätterna.

Jag tänker inte använda det som en förklaring till hur jag har spelat. Det är inte det som är problemet jag försöker förstå här.

Men efter många år med både fysisk smärta och en enorm mental kamp känner jag att kroppen också förtjänar att jag lyssnar på den.

Jörgen har varit en otrolig hjälp.

Han har fått mig att inse att jag inte mår bra i det här.

Eller kanske mer korrekt:

Jag måste hitta ett annat sätt att förhålla mig till det.

För jag har sprungit.

Och sprungit.

Och sprungit.

Jag har alltid varit bra på det.

Kämpa. Träna mer. Jobba hårdare. Lös problemet. Nästa mål. Framåt.

Och det finns mycket i den sidan av mig som jag älskar.

Jag vill inte sluta träna. Jag vill inte sluta utmana mig själv. Jag vill inte sluta vara nyfiken eller försöka bli bättre.

Det får mig att må bra.

Men kanske har jag ibland sprungit så fort att jag sprungit ifrån mig själv.

Sprungit från sådant som gjort ont.

För om jag bara fortsätter springa behöver jag kanske inte stanna och känna efter.

Nu tror jag att jag behöver göra just det. Stanna. Så vad händer med drömmen om USA?

Jag vet inte.

Och det känns faktiskt helt okej.

Jag trodde att den här resan skulle handla om hur bra jag kunde bli på pickleball.

Om jag kunde bli tillräckligt bra för att spela Senior Pro i USA.

Men drömmen tog mig någon annanstans.

Den tvingade mig att börja försöka förstå mig själv.

Och just nu är det faktiskt det som känns mest spännande.

Jag fortsätter sökandet.

Jag läser böcker. Jag mediterar varje morgon. Jag försöker förstå stressen och framför allt utforska den där närvaron som jag under korta stunder har fått känna.

För jag vill inte bli mindre driven.

Jag vill inte sluta älska träningen eller sluta nörda ner mig i teknik, taktik och alla de där små detaljerna som gör pickleball så vansinnigt intressant för mig.

Jag vill bara kunna ta med mig den glädjen ut på tävlingsbanan.

Kunna stå där och känna samma sak som jag gör när jag tränar.

Nyfiken.

Fri.

Och när jag slår den där bollen jag har letat efter och hela kroppen känner.

Där. Precis så.

Då vill jag faktiskt låta mig själv vara nöjd.

Jag vet inte vart det här sökandet kommer att ta mig.

Vi får se.

Och jag vet inte exakt hur mycket pickleball mitt liv kommer att innehålla framöver.

Men jag vet att jag älskar sporten.

 Jag hoppas att vi ses på en pickleballbana, bland härliga människor, någonstans i världen!

Men just nu behöver jag inte veta.

Var det blir får vi se.

Jag började den här resan med en dröm om att ta mig till USA.

Nu är jag nyfiken på hur det känns att faktiskt vara där jag är. Både på och utanför banan.

Jag har tränat mycket på banan men nu blir det att träna utanför banan och hitta den där närvaron som gör mina tankar fria och kreativa!